Du var där, Ulrike?

- Rörelse: allt annat är smärta

När jag för några år sedan för första gången läste Steve Sem-Sandbergs roman Theres var det som att jag fångades in en roman på ett sätt som föreföll helt främmande. Olika fragment av texter och dokument, fiktion och kalla tidsdokument av ett polariserat och genomgrått Västtyskland. Fru Meinhof, Theres, förblir en gåta och Sem-Sandberg låter henne själv berätta korta berättelser utan att vi får förstå sammanhanget. Holger Meins, Klaus, Baader, Enslin och Staten. Det gamla mot det nya. Berättelsen är ett konstverk som väver ihop fragmenten av verklighet och fiktionen som aldrig känns det minsta overklig.

Det är givet. Om historien har en riktning har allt vi gör en mening. Varje handling som riktar sig mot ett samhälleligt förtryck bidrar också till att om än inte häva detta, så åtminstone synliggöra dess mekanismer. 

Utan uppfattning om tid och rum färdas vi tillsammans med synliga och osynliga karaktärer i RAF och den tyska staten i ett skenade tåg mot Ulrikes självmord i cellen på Stuttgart-Stammheim.

En av mina favoritroman som har en given plats i bokhyllan och som jag då och då tummar på. Läser kanske ett kapitel, gärna när det är grått ute och sorgliga nyhetssändningar ekar i bakgrunden.

Författarna

Författarna, skriven av Alejandro Leiva Wenger går just nu på Unga Klara. 

I rollerna: Pablo Leiva Wenger, Oscar Töringe och Ardalan Esmaili 

Trailer

http://www.youtube.com/results?search_query=författarna

http://ungaklara.se/forestallningar/forfattarna/

Arbetets historia och några retrokoppar

Mitt favoritmuseum, Arbetets museum, ligger i Norrköping och är värt ett besök om man har vägarna förbi. Bland utställningar finns en nostalgiresa med retroporslin och bruksvaror, 50-tals rum och Ewert Karlssons politiska teckningar och även den lilla utställningen om rullerskan Alva Carlssons liv som arbetarkvinna från 1927 till 1962. Den vackra byggnaden Strykjärnet som huserar museet ligger som hjärtat i den gamla industristaden och andas svensk industrihistoria och arbetarrörelse.

Klubbland

Sprit är inget som jag är ett fan utav men nu vill jag ju ändå bege sig till Spritmuseet för nya utställningen "Klubbkids under 150 år". Bakom utställningen står bland annat konstnären Makode Linde och den ska skildra klubbkulturen från 1860 och framåt. Samarbetet med Berns ska lyfta dessa klubbprofiler som under 150 utmanat och utvecklat klubbarna och livsstilen i Stockholms nattliv.

De kreativa och exhibitionistiska människorna som rört sig och styrt klubblivet har alltid fått representera det vulgära, ytliga och dekadenta, samtidigt som det är i det tidiga 1900-talets Paris som många av våra största konstnärer fick en fristad och skulle vi fått möjligheten att utveckla den moderna popkonsten utan New Yorks mörka industriklubbar i efterkrigstidens USA.

På Spritmuseet 11 oktober - 17 mars

http://spritmuseum.se/start/utstallningar/klubbkids-under-150-ar/

Camila & Mireya gör den viktigaste podcasten

Camila och Mireya säger att de inte är rädda för det obekväma. Jag tycker väldigt mycket om deras podcast, dels för att de är otroligt smarta och roliga i sina analyser men även för att de ibland just får mig att känna mig obekväm. De talar om rasifiering, sexism, media och kultur, ur ett perspektiv som jag ibland inte kan känna igen mig i. Det får mig att påminnas om vilka privilegier som jag har som vit och framförallt så får det mig att tänka kring feminism och representation.
Samtidigt så finns det många starka berättelser om hur det är att vara kvinna och om hur till exempel hår faktiskt är en extremt politisk fråga (avsnitt 12 Way White West https://itunes.apple.com/se/podcast/camila-mireyas-podcast/id582682790).

En podcast som starkt kan rekommenderas för den som vill lyssna på smarta och aktuella samtal, men även för alla tyckare där ute om ofta talar om att vi alla föds med samma förutsättningar.

Kolla in deras facebook-sida!
https://www.facebook.com/CamilaMireyasPodcast

(Bild hämtad från Camila och Mireyas podcasts facebook-sida)

Proggaffischer

Martin Aagård skriver i Aftonbladet Kultur om Håkan Agnsäters bok "Affischer från den svenska alternativrörelsen 1967-1979".

En kan undra vilka inslag från dagens politik som kommer hamna i framtidens snyggt formgivna fototböcker. En tårtad Jimmie Åkesson? Screen dumps från näthatet mot kvinnliga politiker? Carl Bildts hela twitter-feed?

Eller kanske Borgs hästsvans?


Läs Aagårds text här:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article17777408.ab

Nanna Johansson, Swedish Girl Seeking

Nanna Johanssons nya projekt är helt enkelt bara fruktansvärt underhållande läsning!

http://www.swedishgirlseeking.com/

Konstaktivismen och vapnen

Fia-Stina Sandlund är en av många konstnärer som genom sin konst blir en aktivist som med hjälp av stipendium och kulturstöd kan verka och kritisera orättvisor i samhället. När hon 2007 uppmärksammade den oftast nedtystade svenska vapenexporten med stenplattorna med texten ”In honour of the future victims of Swedish-made weapons”, blir konstverket och skapandet en del av en politisk aktion. Konstverket One More Monument blir till en aktion som, till skillnad från andra typer av organisationsbaserade aktivisters protester,  inte stoppas av polisen. En aktion som tydligt för fram ett budskap mitt på Bryssels gator, som en del utav ett EU-projekt.

I en intervju av Lina Kalmteg i Svd förklarar Fia-Stina Sandlund: "Hade jag varit aktivist och stått med en banderoll på ett torg i Bryssel hade den säkert tagits bort direkt. Men som konstnär får man ibland möjlighet att säga saker man inte har rätt att säga i alla sammanhang."

Problemet med Sveriges vapenexport är dels att det inte är en politisk fråga som diskuteras kontinuerligt. Vapenexporten anses som känslig då industrin har starka kopplingar till försvaret samt till staten, en stor kund som även utformar de ramar inom vilken exporten får äga rum samt genom handelspolitiken är en del av marknadsföringen. Vapenexporten är inte en valfråga, och till om med den röd-gröna oppositionen har svårt att vara högljuda och trovärdiga i sin kritik då det ofta inom kommuner med vapenindustri finns blocköverskridande stöd för vapentillverkningen.

När den svenska fredrörelsen fortfarande är så pass liten och när frågan sällan tas på allvar i media, kan möjligen konsten väcka frågan kring om det är legitimt för en demokrati att bidra till den globala upprustningen? När direktaktioner från olika protestgrupper misslyckas med att lyfta fram problemet samt att berör allmänheten, kan aktivismen ta sig en annan uttrycksform och börja provocera och väcka tankar kring vapenexporten?

En smutsiga vapenexporten kantas av korruption, mutor, lögner och blod. En hemsk del utav vår samtida historia som borde uppmärksammas så mycket mer.



På Fia-Stina Sandlunds hemsida beskrivs One More Monument samt även hennes andra projekt.
http://www.fiastinasandlund.se/index.php?/projects/one-more-monument/

Källa citat:
http://www.svd.se/kultur/konst/konstnar-mot-vapen_517287.svd

Style Wars

Fastnade för denna dokumentär som jag blev introducerad för en snöfylld och mörk natt tidigare i år. New York, hip hop och graffiti.

Style Wars (1983)

Konsten som jag inte förstår

Igår besökte jag kulturhuset Cyklopen för första gången sedan den gamla byggnaden brändes ner 2009. Vägen från tunnelbanan i Högdalen vara lika mörk och dunkel som för 4 år sen, kanske så låg dimman lite tätare just denna Alla helgons natt. Jag mindes hur upprörde och uppgiven jag kände mig när jag nåddes av nyheten om branden. Som att slag mot vad "vi" ansåg var konst. Ett slag mot vår syn på konsten plats i politiken och samhället. Upprörde blir jag också under kvällen när en performanceartist mitt under spelning som anordnas, stormar scenen för att framföra något som vi i publiken knappast kan uppfatta. Suck, tänker jag. Vilken pretentiös idot. "Sådana konst kan jag inte förstå" konstaterar jag högt.

Det är svårt att säga varför vi vill vara i kontakt med konsten. Varför vill ta till oss budskap, känslor och politik som kommuniceras till oss genom abstrakta och ofta svårtolkade kanaler? Konsten är i sin renaste form, motsatsen till samhällets krav på att alltid vara saklig och rak i vad vi säger.
Ändå så vill vi inte bara konsumera den utan även beskåda den gratis, älska den, kopiera den och ibland även hata den. Det finns den fina konsten och den fula, förbjudna, kontroversiella och provocerande konsten. Konstverk kan allt från att skaka diplomatiska relationer till att påverka budgetprioriteringarna i kollektivtrafiken. Konsten blir inte sällan ett verktyg för politiken, då den kan användas för att föra fram de politiska budskapen men även för att stärka fördomar och även framställas som ett hot mot samhället. I Stockholm vill politikerna få oss att förknippa graffitikonsten med otrygghet, ett sätt att motivera en nolltolleranspolitik som kräver enorma resurser för att efterfölja.

Det finns så många konstformer som jag inte förstår mig på, som jag inte kan uppskattar. De som jag uppfattar som pretentiösa konstnärer som ska uttrycka sig på ett sätt som inte tillalar mig. Sådana konst som jag inte kan förstå. Så himla bra att den finns. Så himla bra att den provocerar mig och får mig att känna.

K Special tar upp graffitikonstnären NUG och tar oss tillbaka till mediastormen och debatten i kölvattnet av hans examensprojekt Territorial pissing
http://www.svtplay.se/video/1565340/nug-vandal-in-motion